Vilken dag...
Kl 10 idag va det begravning för Theo.
Det va förstås hur vackert som helst. Vi va inte i själva kyrkan utan ett ställe bredvid.
Vi satt alla runtomkring kistan och vi hade stolarna ca 2 meter från kistan, så det va verkligen personligt...
Nu känner jag då att jag grinat för 1 år framåt. Det kan inte finnas så mycket tårar kvar nu tror jag.
Men allra värst är det förstås för föräldrar och närmsta släkt till lille Theo. Jag beundrar verkligen hans föräldrar. Dom verkar så otroligt starka. Även nu på begravningen...
Efter dagens alla känslor och intryck vet jag i alla fall att jag aldrig mer vill vara med om det här igen.
När en 94 åring dör så är det en sak. Visst, det är förstås trist det också, men att se den där lilla lilla kistan och en liten nalle. Redan där brister man ju i tårar, bara av den synen. Nä, aldrig aldrig mer....
Alicia skötte sig verkligen exemplariskt i "kyrkan". Hon satt som ett ljus i mitt knä och ville hålla i rosen som vi sen skulle ställa bredvid kistan.
Hon kom ihåg Theo då hon såg bilden och sa "soffan"...Det är så hon minns honom. För dom 2 gånger hon träffat han så har han ju faktiskt legat på just soffan...
Efteråt så blev det smörgåståra men släkt och vänner.
Trevligt att träffas nästan hela släkten. Tråkigt bara att det är under sånna här omständigheter...
Dom hade en gästbok där som dom ville att alla gäster skulle skriva nåt i. Jag fann verkligen inga bra ord att skriva ner. Va helt tom. Hade heller inget "vettigt" att säga föräldrarna efteråt.
Nu när vi kom hem så har jag sovit på soffan 1,5 timme. Skönt. Det blir en väldigt lugn hemmakväll ikväll. Man är som inte på humör för nåt stort i alla fall. Ögona känns konstiga och man är helt slut.
Tänk att det tar så mycket på en att vara på begravning...
Nu ska jag snart gå och avnjuta middagen som sambon lagar. Han gör en överraskningsmiddag/födelsedagsmiddag, så jag har fått stränga order att INTE komma till köket...
Blir spännande att se vad det blir.
Hör bara att det fräser där inne. Kanske steker han nåt kött?! :-)
Den som väntar får se...
Vila i frid Theo.
Det va förstås hur vackert som helst. Vi va inte i själva kyrkan utan ett ställe bredvid.
Vi satt alla runtomkring kistan och vi hade stolarna ca 2 meter från kistan, så det va verkligen personligt...
Nu känner jag då att jag grinat för 1 år framåt. Det kan inte finnas så mycket tårar kvar nu tror jag.
Men allra värst är det förstås för föräldrar och närmsta släkt till lille Theo. Jag beundrar verkligen hans föräldrar. Dom verkar så otroligt starka. Även nu på begravningen...
Efter dagens alla känslor och intryck vet jag i alla fall att jag aldrig mer vill vara med om det här igen.
När en 94 åring dör så är det en sak. Visst, det är förstås trist det också, men att se den där lilla lilla kistan och en liten nalle. Redan där brister man ju i tårar, bara av den synen. Nä, aldrig aldrig mer....
Alicia skötte sig verkligen exemplariskt i "kyrkan". Hon satt som ett ljus i mitt knä och ville hålla i rosen som vi sen skulle ställa bredvid kistan.
Hon kom ihåg Theo då hon såg bilden och sa "soffan"...Det är så hon minns honom. För dom 2 gånger hon träffat han så har han ju faktiskt legat på just soffan...
Efteråt så blev det smörgåståra men släkt och vänner.
Trevligt att träffas nästan hela släkten. Tråkigt bara att det är under sånna här omständigheter...
Dom hade en gästbok där som dom ville att alla gäster skulle skriva nåt i. Jag fann verkligen inga bra ord att skriva ner. Va helt tom. Hade heller inget "vettigt" att säga föräldrarna efteråt.
Nu när vi kom hem så har jag sovit på soffan 1,5 timme. Skönt. Det blir en väldigt lugn hemmakväll ikväll. Man är som inte på humör för nåt stort i alla fall. Ögona känns konstiga och man är helt slut.
Tänk att det tar så mycket på en att vara på begravning...
Nu ska jag snart gå och avnjuta middagen som sambon lagar. Han gör en överraskningsmiddag/födelsedagsmiddag, så jag har fått stränga order att INTE komma till köket...
Blir spännande att se vad det blir.
Hör bara att det fräser där inne. Kanske steker han nåt kött?! :-)
Den som väntar får se...
Vila i frid Theo.
Kommentarer
Postat av: mamma
Ja det var verkligen en fin å personlig begravning
Man kan verkligen beundra de två ungdomar å föräldrar som fixat detta så fint
Helt otroligt
Postat av: Emma
usch hoppas verkligen detta är sista barnbegravningen man behöver höra talas om..
Vad blev det för god middag?
Trackback
